Cheyenne

Gammalt och nytt

Min fru Viola är mycket inredningsintresserad, och det är jag tacksam för då det innebär att jag får bo i ett väldigt vackert hus. Som jag har berättat förut så bor vi i en trävilla från 1923. Huset har många vackra detaljer och Viola matchar inredningen med utsidan. Hon har bevarat och restaurerat mycket av det gamla och hon hittar mycket möbler och andra inredningsdetaljer på second hand, loppisar, auktioner och liknande. Det här är förstås bra av flera anledningar: dels gör det att vårt hem blir unikt med möbler och prylar som man inte kan hitta i varje hem, och dels så är det ju bra att sådant som någon annan inte längre har bruk för får ett nytt liv i vårt hem. Ur miljösynpunkt är det positivt att återbruka istället för att köpa nytt.

Viktigt att tänka på när man köper nytt
Vi köper dock nytt ibland också. Vår inredning är en blandning av gammalt och nytt, men det begagnade dominerar. När vi köper något nytt så tänker vi på att det ska vara saker av bra kvalitet, som kan hålla länge. För det skulle ju aldrig fungera om inga nya saker kom till. Däremot är det ju de här sakerna av hög kvalitet som kan hålla i flera generationer som är värt att göra och att köpa. Och när vi byter ut något så slänger vi aldrig saker om de inte är helt och hållet skräp, utan skänker bort eller säljer vidare.

Viola säljer faktiskt en hel del möbler som hon gör om. Det är en hobby hon har. Vissa av sakerna hon köper är inte ens tänkta att vara en del av vår inredning utan är helt enkelt saker som hon ser har potential att bli något bra som hon kan sälja. För alla har ju inte orken, lusten eller kunskapen att göra om möbler men vill ändå gärna ha något unikt som har en känsla och själ som nya möbler inte har. Och då är det ju perfekt att man kan köpa sådant av henne. Hon har också flera gånger tagit emot saker för att vänner eller bekanta vill att hon ska göra om dessa, mot betalning förstås. Så hon har en liten verkstad där hon skapar både åt sig själv och åt andra. Det är ungefär sådant här hon håller på med.

Jag har sagt att hon ju skulle kunna göra ett litet företag av sin hobby och börja arbeta lite mer seriöst med det där. Det finns ju företag som gör precis det hon gör. Jag hittade en blogg som jag visade henne som handlar just om ett företag som gör om gammalt till nytt och säljer vidare (de skrev dessutom om det jag skrev om här ovanför, att man ska tänka på kvalitet när man köper nytt – läs inlägget här) men hon är rädd att det inte skulle vara lika roligt om hon gjorde ett jobb av det. En hobby är man ju helt fri att göra vad man vill med, och det spelar ingen roll om man tar en paus i en månad eller om det inte finns något att göra. Och det förstår jag också.

Robotarna tar över!

För ett tag sen var det motormässa i Tokyo där man fick se en väldig massa nytt och spännande inom bil- och fordonsindustrin.
Mycket av det som visades är ju bara konceptbilar, och inte tänkta för någon massproduktion, men de visar liksom vägen för vart industrin är på väg.

Där fanns en självkörande bil förberedd för jobbmöten, med skärmar överallt och bekväma säten för alla deltagare – läskigt men praktiskt ifall det verkligen kommer att funka. Dessutom hur snygg som helst – och det är Mercedes som ligger bakom och de brukar ju veta vad de sysslar med.

Jag såg bilder på Daihatsus minibuss Nori Ori med ramper för att förenkla inåkandet. Kanske inte den vackraste farkosten jag sett men väldigt användbart. Nori Ori betyder, om man ska tro internet, antingen sjögräs-chans eller åk-bur.

Det som jag fastnade mest för var dock – och ingen överraskning här kanske – var Yamahas Motobot. En robot på motorcykel som kör helt själv! Måhända med stödhjul men ändå.


I den här filmen får man se Motobot i aktion.

Jag är inte helt säker på vilken nytta vi människor ska ha av den här roboten bara. Själva poängen med fordon är väl att vi ska själva framföra dem? Men kanske kan det vara bra att ha en Motobot när man vill testa åkegenskaper för fordonet under väldigt svåra väderförhållanden eller så.

Jag kan dock inte låta bli att tänka att Nu är steget inte långt kvar till Terminator. Är det dit vi vill? Den som lever får se.

Jag är inte ensam

Det är ju lätt att tro att man är unik, att man är ensam om sina goda idéer. Men då bedrar man sig.

Kolla in Magnus blogg till exempel. Också en blogg som handlar om motorcyklar. Men inte mig emot. Fler borde läsa och upptäcka tjusningen med att åka på två hjul istället för fyra. Det finns för många bilförare i Sverige. MC-knuttar förena er. Och jag menar inte som i Hell’s Angels då utan i mer civiliserade former helst.

Men det gör mig glad att jag inte är ensam. Tänk om jag var den enda som förstod mig på motorcyklar och vad de är bra för, vilken känsla man kan få med dem. Det skulle vara en väldigt sorglig värld. Och det skulle också innebära ett helsike för mig med att få service!

Har ni någonsin haft den drömmen att ni är helt ensamma på jorden? Det är både lockande och skrämmande på samma gång. Du skulle kunna göra precis vad som helst, ingen skulle någonsin upptäcka det. Du skulle kunna gå in i alla butiker och bara ta det du vill ha. Även om larmet gick skulle inget vaktbolag komma och kolla.

Samtidigt skulle du inte ha någon enda människa att dela det med. Ingen som skrattar åt ens skämt eller blir glad av maten man lagar åt dem. Så hemskt!

Så mitt svar på frågan ”Vad skulle du ta med dig till en öde ö?” är: En annan människa. För annars är det som att man inte fanns.

Hur många hojar kan man ha?

Rimligtvis borde gränsen gå vid 365, antalet dagar på året. Har man fler motorcyklar så behöver man nog lägga sig på terapisoffan ett tag.

Själv har jag fyra hojar. De har alla sin tjusning.

En har jag byggt själv med delar från skrotade hojar – det har tagit mig 6 år att hitta och sätta ihop men nu spinner den som en katt. En riktig Cheyenne Custom! Och jag är inte lite stolt. Jag får ta och visa några bilder snart på när jag är ute och kör. Men jag är hemskt dålig på att ta bilder när jag är ute på vägarna. Då vill jag ju bara åka, inte stanna upp och posera. Men snart så!

Sen har jag två Harley Davidsson: en chopper som påminner en del om den som Bruce Willis rollkaraktär kör på i Pulp Fiction. Den är mest för cruising och se cool ut.
Jag har även en HD från förra året – en Sportster som är helt otrolig att köra på.

Till sist har jag en före detta polismotorcykel. En gräddvit BMW med alla lampor och saftblandare kvar. Inte helt säker på att den är laglig att köra runt med.

Vi får se när jag utökar samlingen igen!

Första inlägget!

Hej där! Kul att du hittade hit till Cheyenne. Det är jag som är Cheyenne – med Mark som förnamn. Jag som skriver kommer från början från the US. Jag har bott i Sverige de senaste tio åren, men åker hem till staterna minst en gång per år. Antingen för att fira 4th of July eller Thanksgiving med min släkt.

Den här bloggen är mitt forum för att berätta om mina ögonstenar – mina motorcyklar. Och vad jag har dem till och vad de betyder för mig.

Men den kommer också att handla om mina andra ögonstenar – min stora familj.

Jag bor i Karlstad med min svenska fru Viola och våra två barn Mike och Anna. Vi bor på Hammarö i en villa från 1923, med vacker sommargul träfasad. VI är väldigt tacksamma för att vi kan bo så bra och vi vet att inte alla har råd och möjlighet att bo såhär. Därför är vi väldigt aktiva som stödpersoner till unga människor som har det tufft hemma. Vi har ett rum på vinden som vi lånar ut en helg i månaden till de som behöver en paus från bråket hemma.

marky

Vi ser de här ungdomarna som våra extrabarn och de vet att de alltid kan komma hem till oss, dörren är öppen för dem.

Jag kommer själv från ett trasigt hem så jag vet vad det betyder att få en trygg plats att komma till när man behöver den som mest.

Så har jag det i mitt liv, och det är det som bloggen kommer att handla om!